Författaren
Textförfattare – Poet – Prosaist – Essäist
Prosaist
Maten som nästan brann
Det var höst, det var kallt, det var ganska
länge sen.
På Lilla Hasselbacken stod ytterdörren på
vid gavel och slog i vinden och mörkret.
Inne i den ganska ringa allmänna
krogstugan satt ett litet antal blånästa
gäster och huttrade.
”Ursäkta, dörren står öppen” sa en
vacker dam, i ett försök att fånga den
överförfriskade krögarens
uppmärksamhet, vilket lyckades över
hövan.
”Står dörren öppen?” utbrast denne och
tillade bullersamt: ”Detta måste
ögonblickligen och ovillkorligen
bestraffas!”
Men istället för att göra något åt saken
gled han in bakom disken och försvann i
köksregionerna, förmodligen för att ta sig
ännu ett litet järn eller två.
Jag reste mig dröjande från mitt bord och
gick så de få stegen till entrén och
stängde resolut dörren, inkasserandes
många tacksamma blickar på återvägen.
Plötsligt var anonymiteten bruten, jag var
inte längre bara mannen vid hörnbordet
med en öl, jag var densamme med en nu
välförtjänt öl efter att ha uträttat vad alla
önskade men ingen orkade eller kanske
vågade – krögaren som var både stor och
stark hade ju låtit dörren stå öppen,
förmodligen för att svalka sin av vidgade
ådrors flöde upphettade lekamen.
Min nya roll i lokalen var den modiges
och tillika handlingskraftiges.
Den vackra damen såg uppskattande på
mig. En dam brevid henne gjorde
likaledes men blandade in ett vägande,
mätande drag i sin uppskattning som jag i
förstone inte förmådde genomtränga
förrän jag strax insåg att damen alls inte
var någon dam, utan en till sådan utklädd
herre.
Prosaist
Maten som nästan brann
Det var höst, det var kallt, det var ganska
länge sen.
På Lilla Hasselbacken stod ytterdörren på
vid gavel och slog i vinden och mörkret.
Inne i den ganska ringa allmänna
krogstugan satt ett litet antal blånästa
gäster och huttrade.
”Ursäkta, dörren står öppen” sa en
vacker dam, i ett försök att fånga den
överförfriskade krögarens
uppmärksamhet, vilket lyckades över
hövan.
”Står dörren öppen?” utbrast denne och
tillade bullersamt: ”Detta måste
ögonblickligen och ovillkorligen
bestraffas!”
Men istället för att göra något åt saken
gled han in bakom disken och försvann i
köksregionerna, förmodligen för att ta sig
ännu ett litet järn eller två.
Jag reste mig dröjande från mitt bord och
gick så de få stegen till entrén och
stängde resolut dörren, inkasserandes
många tacksamma blickar på återvägen.
Plötsligt var anonymiteten bruten, jag var
inte längre bara mannen vid hörnbordet
med en öl, jag var densamme med en nu
välförtjänt öl efter att ha uträttat vad alla
önskade men ingen orkade eller kanske
vågade – krögaren som var både stor och
stark hade ju låtit dörren stå öppen,
förmodligen för att svalka sin av vidgade
ådrors flöde upphettade lekamen.
Min nya roll i lokalen var den modiges
och tillika handlingskraftiges.
Den vackra damen såg uppskattande på
mig. En dam brevid henne gjorde
likaledes men blandade in ett vägande,
mätande drag i sin uppskattning som jag i
förstone inte förmådde genomtränga
förrän jag strax insåg att damen alls inte
var någon dam, utan en till sådan utklädd
herre.
Textförfattare
Öljareglitter
Där kanalen rinner ut
når den Öljaren till slut
och förgås i glitter
Över fälten ner mot sjön
går jag stilla som i bön
med en eld där hjärtat sitter
ta emot och mista
ge utav sitt allra sista
Men för varje grusat hopp
springer alltid nya opp
från nåt annat håll
bortom all kontroll
Spelar ingen roll
Som en ton jag hört förut
före alla tunga slut
före allt som fårar
varje liten äppelkind
och ur ögat hos en vind
faller regnets kalla tårar
över mina dagar
över sörmlands gröna hagar
Men för allt jag hållit kärt
har det ändå varit värt
något gott beslut
varje glad minut
När min dag är slut
Som en sång för länge sen
före alla om och men
före allt som sårar
varje liten naken själ
fast det menas ju så väl
i all väntans kalla vårar
arbete och vila
liknöjdhetens vassa bila
Men om nån som sökte tröst
eller vila vid mitt bröst
hörde hjärtat slå
vad begär jag då
Var det vackert så
Copyright: Boo Egebjer 2014
Textförfattare
Öljareglitter
Där kanalen rinner ut
når den Öljaren till slut
och förgås i glitter
Över fälten ner mot sjön
går jag stilla som i bön
med en eld där hjärtat sitter
ta emot och mista
ge utav sitt allra sista
Men för varje grusat hopp
springer alltid nya opp
från nåt annat håll
bortom all kontroll
Spelar ingen roll
Som en ton jag hört förut
före alla tunga slut
före allt som fårar
varje liten äppelkind
och ur ögat hos en vind
faller regnets kalla tårar
över mina dagar
över sörmlands gröna hagar
Men för allt jag hållit kärt
har det ändå varit värt
något gott beslut
varje glad minut
När min dag är slut
Som en sång för länge sen
före alla om och men
före allt som sårar
varje liten naken själ
fast det menas ju så väl
i all väntans kalla vårar
arbete och vila
liknöjdhetens vassa bila
Men om nån som sökte tröst
eller vila vid mitt bröst
hörde hjärtat slå
vad begär jag då
Var det vackert så
Copyright: Boo Egebjer 2014
Essäist
Imperativ enligt Kant
Immanuel Kant beskriver människan som en tänkande varelse bland andra, och eftersom han postulerar Guds existens är denna Gud möjligen ett exempel bland dessa – jag har hittills inte sett andra tänkbara förslag i texterna, men här står åtminstone vi människor med ett ändligt liv, en odödlig själ, en fri vilja, dock styrd av instinkt som tillgodoser begär, böjelser och behov samt ett praktiskt förnuft att också hantera det hela med.
Kant menar att om det bara vore fråga om den enskilda lycksaligheten, kunde det räcka med instinkten för att uppnå denna (Kant, 1977:19), och talar här om Naturen som givare av olika instinkter. Men i likhet med övriga tänkande varelser, vilka nu dessa alltså är (Kant,1977:33), är vi också av naturen utrustade med ett förnuft ur vilka avgörande insikter kan hämtas kring etik och moral, och det kanske kan sägas vara här, i mötet med de alltså naturgivna aprioriska sanningarna – till skillnad från de erfarenhetsmässiga, empiriska posterioriska – som vi finner det viktigaste verktyget i Kants arbete med sin grundläggning av sedernas metafysik, nämligen det kategoriska imperativet i sina olika utformningar för upprättandet av det han kallar morallagen.
Demokrati och värdegrund i skolan/kulturskolan
Boo Egebjer, Tf Chef Sala Kulturskola 2020
Essä
Skolans organisation
Skolarbete i vid nationell bemärkelse med utgångspunkt i tillämpning av skollagen lämnar nog ingen i tvivel kring vare sig professionsidentitet eller konkret verksamhet, läro- och ämnesplaner ger också stöd på olika nivåer.
Men redan denna första frågeställning rymmer i sig en spänning mellan just yrkesidentitet och den faktiska tillämpningen ute i de konkreta verksamheterna; frågan inställer sig snart om man i egenskapen lärare eller rektor känner sig identifikationsmässigt synonym med skollagens paragrafer, de olika läroplanernas idealistiska formuleringar eller det konkreta vardagsexemplet?
Jag vill tro att identifikationen är en slags mix av dessa tre entiteter och att skollagens ibland ganska omfattande undantag av olika slag i sig är en anpassning till en komplex verklighet inom skolsektorn (Lundgren, m.fl., 2020, s. 691).
Likaså uppfattar jag ett spänningsfält mellan skollagens krav, läroplanernas förväntningar och undervisningens konkreta resultat, detta accentueras särskilt i de stora kontextuella olikheterna mellan landets kommuner som ju i allmänhet besitter det ekonomiska huvudmannaskapet för grundskola och gymnasium.
Poet
Fasters Gökur är en mosaik av glas och pärlor,
botten lyser genom glaset rött och mycket guld.
Fasters Gökur är nog rätt diskret med gökurs mått mätt,
kanske också om man mäter rätt med gökars mått.
Göken själv är nämligen så dödstyst man kan önska,
håller käft varenda dag och timma och minut.
Göken av porslin ger bara namn åt själva tavlan,
Gökuret från faster är en bild av tid i frid.
Till mistlurars ackompanjemang gick vår vandring
– inte på däck –
men på en strand.
Vi gick långt minst en mil
och mötte just ingen och hörde just inget
utom fartygens varnande rop till varandra
rullande in över sjömil av is.
Det var som om hela vår värld gått till sjöss
ensamma kvar bara vi.
Mistlurars sång blev kultur genom dimman
konkret musik som ekot av en evakuerad mänsklighet.
orädd
är
oskrämd
Utsökta klarhet
ljuvliga dunkel
som åtråns själva mål och mening
som en tavla av Johannes Kvissberg
jag vandrar som ett vinddrag
genom rummen
nuets alla goda föresatser
ligger bergavda
kan inte ens påminna mig
förlusten
jag blåser som stoft
runt knutarna
välkända miljöer
ligger öde
minns bara inga
uppbrott
jag rinner som ett regn
utför fönstren
färger smaker dofter
klingar altererat
men märkte aldrig
förskjutningarna
jag stiger som värmen
genom taken
finns inga ouppklarade affärer
i tomma kosmos heller
men gott om plats
Ur Spökfönster 2006
Boo Egebjer som textförfattare är värd ett särskilt omnämnande. Hans ord tränger in, kanske för att vi som lyssnar redan bär på dem?”
Pelle Broberg
Nya Wermlandstidningen