Röster har allt oftare höjts för ett helt återförstatligande av svensk skola och nyttan av detta undandrar sig min bedömning, men ekonomiskt ansträngda kommuners ständiga sparkrav och ibland administrativa klåfingrighet och sällsynta förmåga att låta skolan få arbeta långsiktigt – i fred, kan nog tänkas göra tanken tilltalande; det så kallade dubbla huvudmannaskapets paradoxer som en källa till besvärligheter understryks särskilt på sidan 170 i Läraryrkets många ansikten, förtjänstfullt författad av Brynolf, Carlström, Svensson och Wersäll med utgivningsår 2012.

Den omtalade boken belyser just professionalism och identitet i ljuset av den omfattande praktiken – lärares ständiga möte med sina elever – och hur betoningen på de olika egenskaperna; didaktiska, ämnesmässiga och pedagogiska tycks variera över tid hos de enskilda lärarna – det är faktiskt lite av det jag far efter inledningsvis: Ibland känns t.ex. ämnet så långt borta; man är fullt upptagen med att försöka lösa en fråga metodologiskt, eller tvärtom. Det så att säga pedagogiska kapitalet för att tala med eller rättare sagt: travestera Bourdieu, förefaller vara den långsiktigaste odlingen i dessa sammanhang, anställningstiden nämns till och med särskilt som en parameter, och att pedagogiken alltså långsamt men säkert skjuts i förgrunden (Brynolf, m.fl., 2012, s. 231).

Ett styrdokument av avgjort överstatlig karaktär men som nu får svensk juridisk status av allmänt antagen lagtext är FN:s konvention om barnets rättigheter. Detta innebär ganska mycket, dock beroende på hur den verkligen kommer att efterlevas.

Det i Sverige unika förhållandet med lagstadgad grundskola och en frivillig men framför allt inte lagligt reglerad kulturskola är en källa till osäkra anställningsförhållanden, ojämlik lönesättning, misstänksamhet och illojalitet kollegor emellan – särskilt när sparpiskan viner i kommunerna och så kallad lagverksamhet ställs mot sin förmenta motsats:

2.

För denna djupt olyckliga strukturella dikotomi och asymmetri – för att tala med Harding – kan möjligtvis en lösning skönjas i och med implementerandet av den nya lagtexten, som till helt nyligen alltså utgjorde konventionstextens Artikel 31, paragraferna 1 och 2:

Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.
Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt till att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.

Smaka gärna på den förhoppningsvis snart mer än nyansmässiga skillnaden: Staten erkänner… Staten skall…

Vad det är roligt med pedagogik ändå.

 

Demokrati och Värdegrund

 

Kanske vore det lämpligt att starta framställningen med två citat av självaste Sir Winston Churchill:

”En demokrati är en stat där fritt meningsutbyte inte slutar med en begravning”

och

”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”

Värdegrund och demokrati intar som begrepp en absolut särställning i läroplanerna för såväl förskola som grundskola och gymnasium; redan i överskrifter och rubriker förekommer orden värdegrund, och grundläggande värden. I gymnasieskolans läroplan sammanfattas det så att hela skolväsendet vilar på demokratins grund, liksom för- och grundskola individuellt försvurit sig till samma oförytterliga ställningstagande.

Till demokratibegreppet hänförs allahanda kardinalsdygder som alla härstammar ur ett kristet/humanistiskt tankesystem med stark traditionell förankring kulturellt; Jag tillåter mig att begagna Kennert Orlenius sammanfattning:

Aktning och respekt för varje människas egenvärde, människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, jämställdhet mellan män och kvinnor och solidaritet med svaga och utsatta. Att vara icke konfessionell bör tilläggas, jag återkommer till detta.

3.

Att problematisera det hela skulle kräva en ganska noggrann begreppsanalys som också Orlenius framhåller, jag vill därför nöja mig med att konstatera att det absolut finns en kongruens mellan läroplanstexterna och ett demokratiskt styrelseskick i stat, regioner och på kommunal nivå.

Vad jag däremot gärna vill ta spjärn emot när det gäller värdegrunden är vad som ibland beskrivs som en pluralistisk nynationell diskurs (Larsson&Westberg, 2011-19, s.470) där demokratin knappast är ifrågasatt i och för sig, men där nya vindar blåser från höger och nationellt fixerad vänster som förefaller nå ett slags anklang i ett bredare politiskt spektrum:

Utan alltför mycket fantasi skulle jag nästan våga spekulera kring om inte läroplanen i den reviderade versionen av 2019 som jag har tillhands för detta arbete i själva verket ännu återspeglar ett mera pluralistiskt tankesätt – rentav i en slags politiskt kulturell polemik med ett parti som vid utformningen av grundtexten (2011) ännu inte nått snudd på 20% i opinionsundersökningarna, börjat samarbeta sig in i borgerligheten och till vilka flertalet partier plötsligt verkar mer eller mindre tvungna att förhålla sig.

Faktum är att summeringen ovan har något mystiskt över sig, lite som en besvärjelse, och jag har ju redan mer än antytt vad besvärjelsen gäller, tilläggas kan givetvis spirande auktoritärism på europeisk botten, – men det är just här som den där nonkonfessionalismen – med en neologism, (om det nu verkligen är det?) blir så lustigt att man ständigt framhåller och alltså ger dygdens prägel:

Hur kan man ta avstånd från kristen etik i sin prydno när man oavbrutet bedriver den?

Att jag inte är överförtjust i den nynationella och reflexmässigt EU-kritiska diskursen vore löjligt att förneka, jag hoppas verkligen att den inte kommer till uttryck i nästa läroplan, en reviderad värdegrund i den riktningen skulle ställa oss i en mycket svår situation.

Jämställdhet och Hållbar Utveckling

Maria Hedlin understryker själv i sin bok; Jämställdhet – en del av skolans värdegrund, behovet av att arbeta långsiktigt med både pojkar och flickor kring jämställdhet. Faktum är att en hållbar utveckling knappast kan bli verklighet om vi inte gör det.

Det dubbla perspektivet blir särskilt nödvändigt sedan det gamla androcentriska, så att säga manligt normerande synsättet med all rätta försvagats och den formella jämställdheten ökat. Maria Hedlin presenterar två ytterligheter i aristotelisk efterföljd: Könsblindhet i vilken genusordningen blir en ickefråga eftersom allt ses individuellt, bortom kön, klass och så vidare, samt begagnandet av könsschabloner som verktyg eller alltings måttstock. Hon varnar för de intellektuella dikeskörningar som lätt kan bli en följd av sådana endimensionella synsätt (Hedlin, 2006).

4.

Tillgänglig forskning gör gällande att könsskillnader skulle kunna beskrivas som biopsykosociala – begreppet inrymmer ett intersektionellt (jag böjer allt oftare ordet på detta vis) angreppssätt och visar på en komplexitet i en föränderlig verklighet långt bortom gamla förlegade schabloner och förnekelse (Lundgren, m.fl. 2020 s.473-4).

Utvecklingen på utbildningsområdet har inte bara inneburit en formidabel utveckling när det gäller genussystemets förändring i positiv riktning, för även om manlig överordning ännu ger sig till känna i form av glashissar och ännu tydligare glastak för att inte tala om rent löjliga företeelser som Haavinds uttryck; relativ underordning – som alltså förvisso är ett förtryckande maktmedel i namn av något slags ”jante-lagom” – är det inte bara en fördel att vara pojke och man i alla lägen (Hedlin, 2006).

Det börjar bli ett bra tag sedan flickorna helt enkelt gick förbi pojkarna på betygsstegen. Att maskulinitet i sig själv skulle vara någonting dåligt och av biologiska skäl generera sämre betyg är för det första en lögn och därtill ett rejält dopp i könsschablonsdiket.

Mycket tyder dock på att många står hårt fast nerkörda i det där Hedlinska diket och en principiell svårighet tycks alltså vara de förväntningar som verkar förknippade med den schablonsartade könsrollen: pojkar skall hävda sig, ta plats, strunta i skolan eller åtminstone ådagalägga ett synligt ointresse för den, arbete finns alltid för den som är stor och stark, dessutom blir man populär bland kompisar och såklart flickor.

Den här bilden stöds av modern forskning och en riktigt hjärtskärande skildring kommer oss till del i Ann Phoenix studie från 2003 där hon ger en skakande insikt kring hur pojkar i den nyliberala tävlingskulturen försöker hävda sig i skolan, genom att i så hög grad som möjligt vara frånvarande i sin närvaro, och försåvitt de inte tillhör den lilla strimma av årskullarna som verkligen blir välavlönade fotbollsproffs eller når elitnivåer inom annan resursstark idrott i själva verket utbildar sig till arbetslöshet.

Det är ett svart hål att titta ner i – att gifta sig rikt låter tämligen utsiktslöst och gångna tiders trygga industriarbete att falla tillbaka på finns inte mer när nästan all anställningsbarhet grundar sig i mer eller mindre långtgående specialisering under utbildningstiden. I den hårda nyliberala kontexten som har haft en gräslig förmåga att bita sig fast genom år och regimskiften påstås valfriheten garantera att rationellt avfattade val och beslut leder individen rätt. Men vad har man för valfrihet när förväntningar från inte minst föräldrar och kulturen i närmiljön pekar i helt fel riktning: Om ingenting finns att välja på är friheten en klen snuttefilt.

Männen måste med på tåget igen – vi kan inte vara utan dem, lika lite som kvinnorna kan undvaras i samhällsbygget. Detta börjar låta som en agitation, men Phoenix studie är slående aktuell, minsta glimt av livet i svenska brukssamhällen, i engelska diton eller det amerikanska rostbältet stämmer till eftertanke och ropar på handling.

En genusteoretisk fördjupning med aha-upplevelser: så har jag aldrig tänkt! – liksom en fördjupad diskussion kring miljömässiga hållbarhetsfrågor – alltifrån enkla vardagliga mått och steg med ögonblickliga positiva resultat till låt vara enkla men intressanta

5.

och ibland överraskande fakta: de största häftigast mullrande V8:orna i de tuffaste bilarna går precis lika bra på tallolja utan att en enda växthusgas tär på ozonet, tänk i flera led – hur många supertankers behöver inte leverera olja då, osv. osv. – bör kunna bli givande studieobjekt: Ett lärande för hållbar utveckling där jämställdhet och miljömedvetande går hand i hand bör kunna bedrivas på ett lustfyllt sätt och det självklara sambandet:

Att hushålla med resurser, både mänskliga och i vid mening materiella – är i grund och botten samma sak.

Vad ämnet kan tänkas heta vet jag inte, men torde ha en plats inom alla våra olika skolformer och med det sagt ber jag att få avsluta denna essä.

Litteraturlista:

Barnkonventionen

Brynolf, M., Carlström, I., Svensson, K-E & Wersäll, B-L (2012) Läraryrkets många ansikten. Stockholm: Runa

Hedlin, M. (2006) Jämnställdhet – en del av skolans värdegrund. Stockholm: Liber

Larsson, E., Westberg, J. (red.) (2019) Utbildningshistoria – en introduktion Lund: Studentlitteratur

Lundgren, U.P., Säljö, R. & Liberg, C. (red.) (2017) Lärande, skola, bildning: (Grundbok för lärare) (3,.(reviderade och uppdaterade) utg.) Stockholm: Natur&Kultur

Myndigheten för skolutveckling (2004) Lärande om hållbar utveckling

Orlenius, K. (2010) Värdegrunden – finns den? Stockholm: Runa 2 uppl.

Phoenix, A. Neoliberalism and masculinity. Sage publications 2003

Skolverket (2011) Läroplan för grundskolan förskoleklassen och fritidshemmet 2011

Skolverket (2011) Läroplan för gymnasieskolan 2011